tisdag 12 december 2017

Kommunikation är inte bara att prata. Det är också att skriva.

Många är rädda för att skriva. Man är rädd för att göra fel och blir blockerad och kan inte komma på ett enda ord , så det finns skrivkurser, naturligtvis, och på många skrivkurser så lägger man tonvikten vid att få eleverna att våga.
”Skriv vad som helst! Skriv hur som helst! Skriv det du kommer att tänka på! Om du inte kan komma på något alls så skriv att du inte kan komma på något!”
Det är egentligen samma metod, som man använder med en Talking Stick. Om du inte vet vad du ska säga så säg bara precis det du upplever, nämligen att du inte vet vad du ska säga. När du väl kommit igång så lossnar det!


Av en kvinna, som arbetade som lärare, hörde jag att man använde en sådan metod även på lektionerna i konst / teckning. I alla fall så gjorde hon det. Dvs det var bara en uppmuntran till eleverna att våga göra något alls, för att de skulle komma loss och våga.

Jag sade att det där inte var en teckningslektion utan att det snarare var en psykologiskt inriktad lektion i att våga. Det innebar att en elev inte kunde göra något fel. Allt var rätt och riktigt och syftet var att eleverna då skulle få självförtroende. Ja, det var väl bra, men i så fall så borde man väl ha både den psykologiska övningen och en riktig, mer strukturerad teckningsundervisning. Man får inte bra självkänsla bara av att våga. Man får det också av att kunna något. 

På skrivkurser kan man alltså göra samma sak, man bara tränar på att kunna komma loss. Ja, det är väl bra, men det ska ju komma ett nästa steg också. Man ska kunna stava rätt. Nu har vi visserligen ordbehandlingsprogram, som rättar stavfel men ofta kan de göra fel. 
Sedan kommer vi till grammatiken, som ordbehandlingsprogrammet inte klarar. Meningarna måste vara uppbyggda på rätt sätt. 

Om man nu vågar skriva och om man även kan stava och bygga meningarna på rätt sätt så kan man ändå behöva redigera texten efteråt. När man börjat skriva kan man komma in i ett ”flyt” där det går i full fart så att man skriver allt man kommer på i den ordning som associationerna dyker upp och så kanske man också måste göra om man vill fånga flyktiga tankar som snabbt drar förbi. Det man då skriver är en fritext och en sådan måste redigeras, rättas och struktureras, vilket inte är så kul. Det kan vara ganska svårt, speciellt om texten är lång. 

På Facebook verkar alla texter vara fritexter, där både stavning och grammatik ofta kan vara helt fel. Det leder till missförstånd och folk börjar gräla hej vilt.
När vi pratar med någon "i verkligheten" så upplever vi i första hand personens utseende, känslan, mimiken och tonfallet. Orden upptar bara 7% av det vi tar emot. Hela detta paket triggar igång minnen, begrepp, associationer och bilder i vårt inre. Man kan känna hur den andra personen tänker och känner så att man spontant sätter in orden i rätt sammanhang.

När vi läser en text har vi bara orden. Vi har alltså tappat bort 93% av det som vi är vana vid att uppfatta och det betyder att orden nu får en enormt mycket större roll. Stavfel syns tydligt och ger en negativ känsla. Grammatiska fel kan göra att en skriven mening inte alls går att förstå. Ovanpå detta så gör man som man brukar: man ”känner” vad den andra personen menar, men man känner helt fel och sedan är grälet igång. Jag vet att många på grund av det har blivit rädda för att säga vad de tycker på Fb. Man bara klickar Gilla och svarar ”Fina du, vad du är söt!” och liknande. Eller så gör man en sport av att gräla och kallar sig debattör.

Om man inte har en levande person framför sig och i stället enbart använder skrivna ord så är det viktigt att man skriver rätt och är tydlig och man kan behöva vara övertydlig på samma sätt som man är övertydlig med sina gester när man enbart använder teckenspråk.

Men det är inte alls säkert att tydligheten hjälper eftersom folk i allmänhet inte kan grammatiken så särskilt bra. Man skriver en sak, men folk uppfattar något helt annat (i enlighet med sina egna minnen och känslor). 
Det verkar som om skolans grammatikundervisningen har kraschat. Speciellt med tanke på att så många inte ens kan skilja mellan de och dem, två böjningsformer som förmodligen snart är förpassade till gammelsvenskan. Förenkling låter ju bra, men det betyder också att det försvårar översättningar till andra språk. Om grammatiken är fel så kan man ofta inte se vad en mening betyder, inte ens om man försöker. Man gissar och tror att gissningen är detsamma som att man känner vad som menas. Och känslan ska man ju lita på, eller hur? Jo, men man kan känna både rätt och fel.
Jag gillar att skriva själva fritexten, men att sedan redigera kan vara både tråkigt och besvärligt.
Det bästa skulle naturligtvis vara att lyckas med att omedelbart strukturera flytet i tankegångarna, men då måste man bygga in en mall i hjärnan och det är väl det som utbildade journalister har gjort.

Om man vill lämna in en text till en tidning eller en myndighet så måste den vara strukturerad, klar och tydlig.
Läsarna ska reagera på den idé, den bild, som man vill förmedla. Om läsarna reagerar på ett stavfel, så gör det att de missar det som man egentligen ville att de skulle tänka på.
Citat:
Problemet är att man fortsätter att läsa medan man reagerar. Det kan hända att man läser tre fyra rader utan att förstå vad man läser därför att man tänker: Vad är det här för ett stolpskott som inte kan stava...?

"Tänk om det viktigaste i hela din text 
ligger precis efter en felstavning eller efter något annat språkligt fel. 
Då kommer läsarna troligen att missa just det du helst av allt vill att de ska förstå.”


Här hittar vi uppmaningen Skriv mottagaranpassat!
Det betyder att man inte ska lämna in en ostrukturerad fritext till en myndighet, som är van vid extremt strukturerade texter, som närmast ger intryck av kalla, perfekta, fyrkantiga byggklossar. Att skriva en ostrukturerad text till dem resulterar inte i att man ”mjukar upp dem” och får dem att se regnbågar, fåglar och kosmiska sanningar.
Det skulle bara leda till att de tycker att skribenten är rörig (och förmodligen inte kan tänka klart och förmodligen också röker marijuana) och sedan lägger de skriften åt sidan och struntar i den.


Det finns också allmänna, svenska skrivregler.

söndag 3 december 2017

Fake News Vad ska man tro egentligen?

Kommunikation, oberoende av om det är mellan två personer, i en liten grupp eller i den stora världen, präglas av dualiteten "sanning eller lögn". När det gäller användningen av en Talking Stick, vanligen mellan ganska få personer, så läggs tonvikten vid att tala sanning, vid att man ska säga vad man verkligen känner och upplever. Det spelar ingen roll om det man säger är logiskt eller ologiskt, klokt eller dumt, det viktiga är bara att man försöker att så tydligt som möjligt beskriva vad man verkligen "har på hjärtat". "Fantasi", som kommer av inspiration, ligger på ett högre plan, men om den blandas in i vanlig kommunikation så kan det bli fel och bli till "lögn" i stället. Hur långt sträcker sig konstnärens frihet?

Lögn eller sanning
I Sverige har vi allmänt den åsikten att det man säger ska vara sant. "Det är fult att ljuga!"
Pressen tycks fungera på ett annat sätt: det viktiga är att det blir bra rubriker så att tidningen säljer.
Facebook har blivit ett sammelsurium av olika åsikter och folk grälar ofta hej vilt om vad som är sant eller inte sant. Här träffas folk, som annars ute i verkliga livet, aldrig skulle prata med varandra och helt olika tankegångar drabbar samman så det ryker om dem. Grupperna blir fler och fler och fungerar som olika idéers egna revir där de får vara ifred och slippa attacker från motståndare, troll och dumbommar som inte begriper något.
Det finns folk, som man skulle kunna kalla scientister. De är nog ofta medlemmar i VoF och de använder ordet "Science" ungefär som andra använder "Gud". De har en slags religiös tro på att inget kan existera med mindre än att det är "vetenskapligt bevisat" och att man är otroligt dum ifall man försöker hävda något som inte är "bevisat"!

Fantasi och andliga sanningar
Men i samhället har vi ju också dem, som kommunicerar med massorna på annat sätt än genom att tala sanning på det normala sättet. Vi har författare som skriver sagor, noveller och romaner där berättarförmågan och underhållningen är det viktiga. Eventuella sanningar ligger här på ett annat plan, som kan kallas andligt eller psykologiskt. Så är det också med alla gamla historier, som vi hittat inom olika religioner. De är inte sanna i fysisk bemärkelse - de är sanna ur ett högre perspektiv. Dvs om man pratar om den historiske Jesus eller om den mytologiske Jesus så är det helt olika sanningar, som man konfronteras med.

Från postmästaren till YouTube
Att publicerade påståenden varit felaktiga, osanna eller vinklade har varit vanligt ända sedan 1600-talet, i alla fall i Sverige där "pressen" redan på den tiden blev anklagad för att manipulera nyheter, vilket berodde på att det var staten som hade hand om nyhetsspridningen, som bestod av ridande kurirer som kom med nyhetsbrev och sedan var det prästen eller postmästaren, som blev nyhetsbyrån. Så de hade också chans att ändra på nyheterna.
Nu, med Internets växande, blir allt så tydligt när det läggs ut och debatteras så snabbt och vi har fått begreppet Fake News, som inte längre bara är fejkade i smyg utan också helt öppet påhittade så att de bara fungerar som underhållning. Är det "bara på kul" eller vad är det egentligen det handlar om?

YourNewsWire
Det är inte ovanligt att man på Facebook hittar artiklar från YourNewsWire och det är ofta braskande, sensationella nyheter som säger att nu är det bevisat, precis just det som alla ändå trodde. En typ av nyhet som jag sett flera gånger nu är en gubbe, som ligger i en sjukhussäng, under en rubrik, som säger att han döende bekänner något sensationellt, som väldigt många ändå trodde var sant.








Jahapp... och vad ska man nu tro om detta?
Ja, vad man tror har att göra med vilket tankesteg man befinner sig på.
Det första 
är att man läser rubrikerna, ser fotona och tänker att det är en riktig nyhet och delar nyheten på olika sidor på nätet. Många gör så och den sprids på Facebook, på bloggar och tidningar och många använder "nyheten" för att göra YouTube-filmer med säljande rubriker. Filmen består egentligen bara av att man kopierar bilden, läser upp texten i sin egen mikrofon och kanske också klipper in andra bilder och filmsnuttar. Man anser att det är sant, sensationellt och viktigt!

Andra steget Nu har man blivit en aning misstänksam och vill kolla om det verkligen är sant. Och vad gör man då? Jo, man googlar på nyheten och finner att den "finns överallt" och om nu detta är något som "alla" publicerar så måste det väl vara sant. Eftersom man nu faktiskt har kollat så kan man med gott samvete dela nyheten vidare.
Ja, man anser att man har kollat och att man har funnit att det är sant! 

Tredje steget:
Man inser att även en fejkad nyhet kan vara publicerad av många. Man snokar litet mera.... jaha, det finns inga referenser... och gubben som kom med den sensationella uppgiften har inte alls några journalister eller fotografer omkring sig. Ingen mikrofon, ingen inspelning. Bara ett enda foto. Om det hade funnits journalister där så hade det funnits många bilder av honom. I alla fall mer än bara en enda! Det hade funnits en ljudupptagning. Har han varit ensam med en enda person då, en som lyssnade på hans bekännelse? Vem är i så fall den personen? Är han trovärdig? Finns han? Varför är han i så fall anonym? 
Eller är det bara ett gammalt foto på någons avlidna gamla farfars kusin, som man använt till artikeln? Nu kollar man vad tidningen heter och får veta att den är känd för att publicera fake news, gärna i samband med annat som är riktigt. Inte nog med det: det är ofta tidningens ägares mamma som skriver historierna! Man inser att hela nyheten nog bara är påhittad!

Fjärde steget: Man kan börja att intressera sig för den här tidningen. Vad sysslar de med egentligen? Fake news, OK, men varför? För att det blir smaskiga rubriker och man kan naturligtvis tjäna en massa pengar på det. Egentligen kan det väl kvitta om det är sant eller inte - huvudsaken att det är kul att läsa. Alla journalister vill väl ha bra nyheter och det som vanligen står i våra tidningar kanske inte heller är sant. Kolla bara i en vanlig veckotidning: Kronprinsessan Victora är förtvivlad.... Drottning Silvia är osams med Chris...osv Allt det där är nog mest bara påhittat och vi till och med kan förstå att det är påhittat, men vi läser det i alla fall. För att det är kul att läsa det!!! Tidningens astrologiska spalt kan också bara vara påhittad (det händer!). So what? Det är underhållning!

Våra vanliga tidningar är fulla av påståenden, som inte alls stämmer med verkligheten. Fake news, med andra ord! Den här nya trenden med verkligt, ordentligt jättefejkade nyheter, som sprids på nätet, kanske har uppstått för att vi ska lära oss att inte vara så lättlurade!? Vi måste lära oss att vara kritiska och inte bara tro på allt som skrivs och sägs! YourNewsWire har en viktig uppgift att fylla!

Femte steget: 
Det är en sammansvärjning! Det är andra krafter, som ligger bakom. Tidningarna är sponsrade av sådana som ex George Soros!!! Varför? Jo, för att dölja alla dessa sanningar, som folk ändå tror på. Klart att Prince blev mördad! Och Marilyn Monroe! Och....! Det är så många, som har tagit reda på hur det egentligen förhöll sig och nu publicerar de allt detta också!

Det är makten, som ligger bakom, vilket den nu heter CIA, NSA, Illuminaterna, bankirerna, oligarkerna, läkemedelsindustrin eller Soros,,,, det kan kvitta.... den, i alla fall... DOM!!! De mördar alla som har sanningar att säga!!! Och nu när alla kan skriva vad de vill på nätet, nu blir allt detta avslöjat!!!! Hur ska de nu försvara sig? De kan ju inte mörda alla som skriver.
Ja, om det nu finns någon grupp, som verkligen har intresse av att folk inte ska tro på alla dessa historier, vad ska då den gruppen göra för att folk inte ska tro på dem? En sak man kan göra när man vill att folk ska ta avstånd från något, det är att förlöjliga det. Om en idé är förlöjligad så är det ingen som vågar att framföra den. Hur ska man då göra för att förlöjliga en idé, som många tror på? Jo, man publicerar den på ett sådant sätt att den kommer att framstå som fejkad, osann och påhittad. Den som nu för denna "nyhet" vidare kommer att bli utskrattad för att han är så dum och naiv att han "går på det där". Haha! Dumskalle! Det var ju bara fejkat! Fattade du inte det?

Det finns andra nättidningar som tycks anse att en teori bevisligen är falsk om den har varit publicerad av YourNewsWire, vilket betyder att YourNewsWire kan användas för att rentvätta dem som anser sig vara avslöjade med anledning av pedofili, korruption eller mord. En historia måste ju inte vara fejkad bara för att den blivit publicerad i en fejktidning.

Nu inser man att fejktidningarna bara är en välplanerad del av Den Stora Konspirationen för att sopa bort alla avslöjanden som dyker upp och hotar dess framfart. Det är väl ingen dum teori?

Sjätte steget: 
Ägarna till YourNewsWire (och liknande tidningar) kanske verkligen är ute efter att berätta en massa sanningar! Men det törs man inte för då kan man bli förgiftad, försvunnen eller skjuten! Så hur ska man göra? Jo, man publicerar sina sanningar i form av fejkade nyheter för att ingen ska bli arg. Man har samma roll som clownen hade vid hovet, som indianernas heyoka.och som vissa författare och filmskapare har. De berättar sina sanningar i form av sagor, noveller, romaner och filmer, som bara utger sig för att vara påhitt, fantasier, konst och drömmar! Inget annat! Om man skriver en sann historia på ett sådant sätt att den uppfattas som fejkad och tio miljoner människor läser den, då har man ju uppnått att man har förankrat historien i det undermedvetna hos dessa tio miljoner människor! Resultatet kan bli att sju miljoner människor tror på historien och då har man ju uppnått det man ville? Historierna är sanna! Man bara fejkar att de skulle vara fejkade!

Sjunde steget: 
 Ska man kanske se fake-tidningen som ett fritt konstverk, som speglar verkligheten? Ja, varför inte? 

Åttonde steget: man undrar om det verkligen är si eller så!

Tänk om det nu bara är så att ägarna till YourNewsWire och andra sådana tidningar tycker att det är 

kul att hitta på historier och tjäna pengar! 
As simple as that! 
Money, money...

Illustration av Viveca Lammers


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...